Idag var David och jag på äventyr i Gamlestaden.
Vi promenerade dit och låtsades att vi var turister i vår egen stad. Vi var inne i affärer som sålde roliga saker, tittade på husen som är både av den vackra och den fula sorten och sen gick vi in på ett litet hak som skulle servera bland annat hoummus, och det gillar ju vi.
När vi kom in tittade ägarna på oss som om de aldrig sett folk komma in genom deras dörr förut. De pekade på ett litet mörkt rum där vi kunde sitta. Med skynke för. Och "bord" med plats för max ett tefat. Vill ni beställa? frågade en man och vi sa att jo, det ville vi. Fanns det kanske nån meny? Då bara tittade han på oss. Länge. Sa ingenting. Inte nåt.
Sen sa han. Vi har ingen mat. Vi gör om köket.
JAHA!? Och vad trodde de vi gjorde där då? Vad sjutton skulle vi beställt annars? Sex? Droger? RÅCKENRÅLL?
Så vi gick till ett annat ställe istället.
Nästan lika suspekt som det förra. Precis lika ovana vid kunder. Men himla trevliga. Och de hade mat. Och så sjöng de högt till musiken som skrålade ur högtalarna.
Det var fint, jag gillar ställen där ägarna sjunger.
Vi satt där ett tag och det kändes lite som att vara på semester och uppleva nåt nytt fastän det bara var 30 minuters promenad dit. Bästa sortens turistande!
Vi kollade upp det första stället i mobilen. Det hade visst varit skottlossning där för ett tag sen. Killen som skjutit någon jättemånga gånger hade sagt "äh, det var ju bara pyttesmå kulor. De kan väl inte vara så farliga?"
Klyftig kille.

Sen blev vi proppmätta och gick hem igen. Och nu vilar vi upp oss efter den händelserika "semestern". Det har vi hört att man kan behöva, nämligen.

Veckan i Nordstan är över. Jag är hemma. Jag är trött.
Det blev en bra avslutning med finfin försäljning.

Mest minnesvärt idag:
Kvinnan som suttit på bänken med fyllona hela veckan kom fram till mig och sa: Jag tänkte jag skulle förklara för dig varför jag tittat så mycket på dig idag så du inte blir rädd eller så. Den där gula färgen på din tröja; jag älskar den. Det är nämligen samma färg som Jesus hade på sin rock när han kom till mig 1995.

Och med de orden avslutar vi rapporteringen från julmarknaden i Nordstan 2011.

Dag 7 av 7 avklarad.

Den röda burberlocken på bilden är den andra i ordningen eftersom den första hade 3 cm för kort tråd. Snöpligare än så kan det ju inte bli alltså! Well, jag får helt enkelt behålla den själv då...

Idag har det hänt grejor på marknaden i Nordstan förstår ni!
Inom loppet av fem minuter inträffade följande:
Jag blev flirtad på av en irakisk pizzabagare från Torslanda som ville bjuda mig på pizza i hans pizzeria och när han gått kom en fransman med tjusig hatt, kravatt och tvinnad mustasch fram och berättade att han tillverkade franska sängar och ville bjuda mig på lunch.
Jag avböjde vänligt men bestämt.
Detta är inte första gången den här veckan som män över 45 fattat tycke för mig. Man kan ju undra vad de lägger i briokaramellerna egentligen...

Annat från dagen:

Den mer än lovligt skrynkliga damen som lutade sig över mitt bord som om hon ville viska mig en hemlighet och sade Oh, vad det finns många duktiga människor! Så vackra saker! och så plirade hon med ögonen och gick.

Och den lilla flickan som tittade på mina berlocker och hittade på den ena mer makabra historian efter den andra om mina smyckens öden. Tänk om man bröt upp den och tog ut den tärningen och KROSSADE den!
eller Tänk om man klämde denna blomman och ba drog isär den och ba...
Och jag ba: AJE!

En pappa och hans lilla dotter kom och tittade på mina saker. Flickans mamma var konstnär. En gång när du är stor kanske du också kan vara konstnär och stå här och sälja dina saker. Sa pappan. Flickan svarade genom att visa mig sin läppglansdosa som var formad som ett snäckskal.
Pappan tyckte att den lilla flickan kunde prata om konst med mig istället.
Flickan ville hellre berätta för mig om hennes dumma bror Alex som hela tiden gömde hennes väska i sanden så hon inte kunde hitta den.

Dag 5 av 7 avklarad.

På väg upp efter ytterligare en trevlig dag på Nordstans julmarknad. Väskan är en del av min skyltning och var min mammas väska en gång. På 50-talet fick hon den av sin pappa när han varit i Paris. Den är hur fin som helst.

Även denna dag kretsar de flesta historierna runt min skål med briokarameller. Här har vi några godbitar:

Grabbgänget som grävde ner sina nävar i den lilla skålen och sedan frågade om man fick ta. En liten kille väste till de andra Ta inte så många! och fick som svar av en av de större grabbarna att Det är ju gratisgodis!
Strax därefter kom de tillbaks för mer. Då kände jag mig nödgad att agera surkärring och sa att man får ta en eller två. Jaha, sa grabbarna då och syntes inte till mer.

Lite annorlunda var det med den lilla flickan som kom fram och studerade alla mina smycken noga, lyfte upp dem, frågade vad det var och om jag hade gjort alla smyckena. Plötsligt fick hon syn på godisskålen och sa Där är en godisskål som jag inte ska titta på, och så satte hon ena handen som skygglapp vid sidan av ögat och fortsatte studera halsbanden. Jag sa att hon fick ta en godisbit om hon ville men fick då veta att hon skulle få godis sen när hon kom hem.

Andra fina saker idag:
Tyskan som kom tillbaks tre gånger och fingrade på ett stort blått halsband. Första gången skulle hon bara titta, andra gången skulle hon önska sig det av sin pojkvän, tredje gången köpte hon det själv.

Det finska fyllot som placerar sig precis framför mitt bord och glor på mina smycken utan ett ord. När man säger något till honom låtsas han inte höra, han bara fortsätter stirra rakt på ett av mina halsband. Lite som att han vill påpeka att han får minsann stå och glo precis var han vill och hur länge som helst!

Tanterna som skrattade högt när de fick syn på skylten till Blingfittan. De tyckte det var en fantastiskt rolig och strålande idé!

Men finast av allt var ändå detta:
En kvinna kom fram och tittade på mina halsband som är inspirerade av krossat glas. Jag berättade för henne att jag fått idén från en sprucken spårvagnskur och hon utbrister Ja, tänk att tonårsvandalism kan leda till nåt så vackert! Vilket är precis så jag brukar uttrycka mig! Jag berättar om tanken bakom mina smycken som ser ut som skärvor. Jag säger att jag tycker lite synd om skärvan som aldrig får ses som en egen form utan alltid som en del av en form som gått sönder. Jag säger att jag med mina smycken vill visa hur skärvan är en vacker form i sig själv, precis som den är.
Här blir det hela nästan osannolikt fint när kvinnan stoppar ner handen i fickan och plockar upp en porslinsskärva som hon alldeles för bara nån minut sedan hittat på marken. Hon hade sett den i ögonvrån och vänt sig om för att ta upp den. Hon hade tänkt just att det var en sån vacker form som fungerade som en egen helhet.

Alltså åh. Jag var nästan skakis efter det där. Så perfekt.
Fy bubblan vad jag älskar att möta människor som reflekterar över saker på samma vis som jag. Som ser det vackra i det fula.